Den ständiga kampen mot vardagens elände

Inkompetensen sprider sig bland menigheten. Var ska detta sluta? Som häromkvällen, Anna Maria lagar en italiensk especiale, så jag smet ner efteråt till Seveneleven för att köpa en korv. Italienskt i all ära, men ibland blir det bara för ... mycket. Biträdet säger "Du, jag känner igen dig". Trevligt, det är ju klart att det smickrar när folket är som det heter med på noterna. Jag säger då till honom att det är precis så det går till ute i Europa, i de brusande storstäderna. Folk känner igen överheten när de träffar på dem, visar respekt och fäller en vänskaplig kommentar. Som nu i Bryssel, bonjour monsieur! vart man än går. "Du är så rolig i TV. Bäst!" säger han, och jag tittar häpet upp. "Robert Gustavsson, va?" Jag går min väg innan han hinner säga ketchup.