Så svårgripbart och komplext

Det är egentligen en otrolig tur att jag finns i min egen blygsamma person. Jag är på någotvis essensen av den sanna europén. Så världsvan där jag flygpendlar med klippkort mellan Rosenbad i Stockholm och Justus Lipsus i Bryssel. Bland mina vänner och gelikar i båda läger. Så oerhört far beyond er, stackars små okunniga. Som små myror krälar ni omkring i er tarvliga, solkiga vardag, medan jag visslar förbi högt över edra nerböjda huvuden i närapå överljudshastighet. För er skull. Tänk er, ni inkompetenta, hur skulle någon av er kunna klara dessa komplexa, laddade, svårgripbara, närmast elektriska toppmöten i Europas metropoler, där jag kan känna hur den intellektuella laddningen byggs upp till ett berusande spinnande kreativt chorus dei, en gudomlig körsång. Balkan, ambassadörer, Norge, delegationer, Irak, utrikesministrar, Kosovo, Europa, Bryssel, allt klingar som ljuv musik.

Tacka mig för att jag finns. Ni, okunniga och inkompetenta undersåtar, som inte ens skulle kunna närma er en uppdukad gratislunch med champagneglaset i rätt fattning.